Jag har skrivit detta på massor av olika ställen och ok först en kort upprepning sorry om du redan läst detta typ 511 gånger förut.

Jag vann ju klassen påsikt enstaka bild och fick ett guld på RSF – Riksförbundet svenskt fotografis årliga tävling för enstaka medlemmar samt fotoklubbar i hela Sverige. Enligt Chat GTB är det ca 6000 tusen medlemmar i RSF. Nu tävlar jag ju långt ifrån alla men många deltar och i min klass var det ca 90 bilder som blivit antagna och bilder som fått pris. (en antagen bild visas på utställningen men har inte vunnit något, nominerade bilder har fått alltifrån diplom upp till guld.)

Så att få pris är verkligen en ära. Det mest roliga med att just tävla med sina bilder är det faktum att det är så oförutsägbart. ALLT beror på vilken jury man anlitat. Enligt mig är det mycket roligare när konstnärer och vissa fotografer är jury än en fotoklubb.

Fotoklubbar har ofta en förmåga att se till hur bilden ”borde” beskurits eller kommer med rena förslag på hur bilden borde blivit fotograferad, medans en konstnär ofta bara fokuserar på vad bilden berättar. Detta gäller också ofta rena proffsfotografer de som jury ser ofta bortom tekniken. Det ena utesluter ju inte det andra och båda är viktiga, men lägga mer fokus vilken känsla bilden ger åskådaren är något fotoklubbar lägga mer vikt vid på vid sin jurering. Och lite mer på varför bilden fått ett diplom och inte varför den inte fick ett guld.

I vilket fall så kan det gå flera år innan man ens får ett diplom och vips så får man pris i var och varannan tävling. Och det är ju det som är det roliga med att tävla. Hur oerhört oförutsägbart det är. Som min bild här ovan, det är min guldbild och en klass jag deltog med den i tyckte jag borde beskurit den för att ta bort lite av bröten på golvet, medan för mig var så självklart att ha kvar den så här för här visar man hennes egen vrå där hennes leksaker får ta plats.

SÅ jag höll fast vid min vision med bilden och det är jag tacksam för idag. För det gick ju helt ok.