Jag har varit med i Kinna fotoklubb sedan 2011, (tror jag) möjligtvis 2012. Men ganska snart efter jag köpt min första systemkamera började jag nörda ned mig ordentligt. Gick två kursen, köpte en prenumeration på Moderskeppet som var det ställe som fanns på svenska om man ville lära sig mer om fotografi. OCH jag slukade ALLT.

När man blir väldigt intresserad av en sak och verkligen går in för det är det rätt enkelt att ta in nya saker. Du är öppen och villig att göra arbetet, och tillräckligt envis att trots om det finns motgångar att du kommer över dom rätt fort för att du har motivationen för att gå vidare.

I fotoklubben fick jag träffa likasinnade som också brann för fotografi. Jag började tävla och att få konstruktiv feedback på din bild är oerhört spännande. Med åren har jag blivit en van fotoklubbsmedlem och internt har jag blivit lite irriterad över hur fotoklubbar har en förmåga att fastna i oväsentliga detaljer i bilden. I stället för att gå in på vad bilden faktiskt berättar och visar. Så fastnar man i diskussioner om detaljer som grenar som är i vägen och hur den BORDE beskurits, eller om man möjligtvis skulle gjort om den till svartvitt. Men det är en långsam process och inom vår klubb, Kinna fotoklubb har vi blivit bättre på detta att bedöma en bild hur den ser ut mer än att gå in på hur den BORDE se ut.

Bilden ovan är fotad på en fotoresa, och att gå runt i ett gammalt oljekokeri på Kinnekulle där det är jättesvårt att få till bra bilder är ändå rätt kul. Att gå tillsammans med flera andra och ha en kamera intill sig på lunchen känns helt normalt när man är ute med en fotoklubb.

Här kommer i alla fall några fler bilder från årets resa till Kinnekulle där vi hade en enorm tur med vädret. Och kanske återkommer jag till ämnet Fotoklubb fler gånger. FÖR den stora fördelen med en fotoklubb är gemenskapen och det stora intresset för BILD.